När relationen blir en punkt längst ner på listan

Att befria mitt barn från plikt!

När mitt eget barn inte vill bo hos mig ☹

Detta är ett ämne som man kunde skriva minst lika många berättelser om som det finns skilsmässor. Det finns olika utgångslägen, olika typer människor som alla styrs av olika synsätt och motiv.

Jag tänker skriva korta blogginlägg om ämnet, för det finns säkert föräldrar som befinner sig i samma situation som jag själv har varit i. Om jag hade hört något annat än bara ”tänk på saken ur barnets perspektiv” och ”försök komma överens”, hade jag mått betydligt bättre mycket tidigare – och det hade säkert också hjälpt mina barn.

Jag är alltså inte ute efter att lära någon något och jag vet inte allt. Men det vore fantastiskt om någon kanske började tänka lite annorlunda, granska sin situation och – ännu bättre – förändra sitt eget beteende och sina perspektiv, så att barnen kunde må bättre.

Min historia:

Jag och barnens mamma separerade för över tio år sedan. Barnen var då i lågstadieåldern och är idag redan på tröskeln till vuxenlivet.Separationen kom inte plötsligt. Eller så gjorde den det ändå. 

Det hade varit dåligt i flera år, men jag kunde inte peka på eller bevisa vad som var fel. Jag mådde bara inte bra och tvivlade ofta på mig själv, tänkte att jag kanske bara var en sådan person som aldrig riktigt blir nöjd. Så jag fortsatte bara framåt.
Vid något tillfälle bestämde vi oss för att gå och prata med en parterapeut, ifall det kunde hjälpa. Det gjorde kanske snarare att skillnaderna i våra sätt att tänka blev ännu tydligare. Jag minns att jag tänkte: hur kan man se på saker så olika?

När min före detta partner frågade mig varför jag var missnöjd, när vi hade allt: barn, hus, sommarstuga, bilar, båt och oss – då tänkte jag att ”vi” kom sist på listan.

Jag hjälpte verkligen inte situationen i rätt riktning vid det tillfället. Jag klagade och ifrågasatte relationen, men ändå kunde jag inte – eller snarare vågade jag inte – ens tänka på separation. Kanske fanns tanken där långt borta, men jag vågade inte fatta beslutet.
Den största orsaken var säkert rädslan för att kärnfamiljen skulle splittras och hur det då skulle bli för mig, särskilt eftersom jag hade någon sorts föreställning om att familjerätten ser pappan som försörjare och mamman som uppfostrare och primär förälder.

Och så hände det värsta. Åtminstone upplevde jag det så då.

Barnens mamma sa att hon ville skiljas. Och då kom det plötsligt.
Min första tanke var att världen rasar och att jag måste få prata om det här. Jag bearbetade situationen tillsammans med en psykoterapeut och fick ganska snabbt kontroll över läget och började se framtiden i ett ljusare sken.

När det gällde barnen lyckades vi komma överens sinsemellan, även om jag fick rådet att gå till familjerätten / barnatillsyningsmannen för att skriva ihop ett officiellt avtal. Kanske var jag rädd för att gå dit, eftersom det då kunde bli verklighet av något som min före detta partner hade sagt tidigare: ”Om vi någon gång separerar, så tar jag barnen.”

Till en början fungerade allt bra. Jag var nästan förvånad över hur bra det gick och tänkte att det här är nog inget att oroa sig för. Vi kom överens om gemensamt föräldraskap: barnen var hos oss varannan vecka, och vi delade på högtider och lov.

Det första året gick precis som överenskommet.

Sedan började saker förändras. Julen blev den sista julen jag fick fira med barnen utan att den spjälkades upp och roterade mellan oss, och sportlovet blev det sista lovet jag hade tillsammans med barnen. Högtiderna som vi hade kommit överens om att dela på förvandlades plötsligt – i ”barnets bästa”-namn – till hennes exklusiva rätt.

Motiveringarna var alltid desamma: 
”Vi får släktingar på besök” eller ”du kan inte erbjuda en ordentlig jul”.

Jag försökte reda ut situationen även via familjerätten, men slutresultatet var antingen att ge upp eller ta saken vidare rättsligt. 
Situationen kändes tung och under en period – alldeles för länge – kämpade jag för mina rättigheter som förälder. Föräldrasamarbetet förvandlades från gemensamt föräldraskap till parallellt föräldraskap.

Sedan sade ett av mina barn att hen inte längre ville bo varannan vecka. Jag frågade vad hen i stället skulle vilja. Barnet svarade försiktigt, nästan trevande: kanske två veckor hos vardera föräldern.

Jag sa att det självklart var okej. Så kom vi överens, eftersom barnet ändå var 15 år. Men det godkändes inte av barnens mamma och planen drogs tillbaka.
Sen sade mitt barn till mig att hen ville stanna hos sin mamma.

Ni kan föreställa er hur det kändes att höra det.

//Stödperson vid separation