Domstolen kan fatta beslut och utfärda förelägganden, men den kan inte förändra en människas sätt att agera.

Detta är den andra delen i min berättelse om livet efter separationen. I den första delen beskrev jag hur konflikterna påverkade mig. Här berättar jag om vad som hände sedan och vilka val som hjälpte mig att hitta tillbaka till lugn och balans.

Läs del 1 här: När relationen blir en punkt längst ner på listan

”Jag ödslade kraft på en omöjlig kamp” – bitterhet förbrukar så mycket energi

Jag vill dela med mig av mina tankar om hur jag själv upplevde situationen och vad jag gjorde när mitt liv i hög grad påverkades av en person som inte ens bor tillsammans med mig.

Konflikterna kring vårdnaden fortsatte, och det fanns inga tecken på att situationen skulle bli bättre. Till slut tog jag mod till mig och kontaktade barnatillsyningsmannen.

Jag försökte ännu en gång komma överens om arrangemangen på ett sätt där även mina behov skulle beaktas och där barnen skulle få möjlighet att umgås med sin pappa också under högtider och helger. Jag ville säkerställa att barnen fick vara delaktiga i beslut som rörde dem själva, utan styrning eller påtryckningar i någon riktning.

Tyvärr hjälpte inte mötet hos barnatillsyningsmannen vår situation. I stället möttes jag av kommentarer som: ”Hur skulle du ens kunna ge barnen en jul?”

Bitterhet uppstår ofta ur känslan av att något är orättvist. Det är en mänsklig känsla. Men bitterhet är också en känsla som förbrukar enorma mängder energi.
Samtidigt oroade jag mig för barnens rätt att få bestämma själva. De började bli äldre och nådde en ålder där de kunde fatta egna beslut om vad de ville göra.

Det första jag funderade över var hur jag i den här situationen kunde fortsätta sätta barnets bästa i främsta rummet och samtidigt själv orka med, eller till och med må bättre. Jag insåg att jag kämpade mot väderkvarnar och att jag inte hade några ”trumfkort” att använda för att få ett rättvist bemötande.

Jag ville inte dra ärendet till domstol. Inte för att jag var rädd, utan för att jag kände till sanningen: ingen instans kan garantera att den andra föräldern slutar med sina trakasserier efter ett beslut. Domstolen kan fatta beslut och utfärda förelägganden, men den kan inte förändra en människas sätt att agera. Och inte heller för att jag hade gett upp, utan för att jag ville skydda barnen.

Jag tänkte att jag måste säkerställa min egen ork och mitt välbefinnande. Därför bestämde jag att kommunikationen med barnens mamma i fortsättningen endast skulle handla om sådant som rörde barnens behov, och att den skulle ske via textmeddelanden så att allt dokumenterades och inte kunde manipuleras i efterhand.

När det gällde barnen bestämde jag att jag inte skulle utsätta dem för påtryckningar. Oavsett vad samtalet handlade om skulle jag låta dem fatta sina egna beslut. Jag kunde presentera olika alternativ, men utan att påverka deras val. Jag berättade min åsikt endast om barnet själv frågade efter den.

Tillsammans med min partner skapade vi våra egna regler för hur vi ville ha det i vår familj och vilka gränser som skulle gälla för oss. Resultatet har blivit att jag inte längre känner någon press över att bli styrd, eller att vår familj ska styras av andra.

Den största vinsten är ändå att vi får leva mer som vår egen familj, och att vi alla mår bättre. Sinnet känns betydligt lättare, och det är utan tvekan också till barnens bästa.

//Stödperson vid separation